höstlöven faller och det var väl mer än en sommar romans


för jag får rysningar av lycka

 För att idag är det fredag, och jag mår så bra. Allt känns underbart perfekt. 

jag är endå så rädd

 
Jag ligger här. Får inte bort tanken på hans pussar och andetag. Tanken på hur hans hjärta slår. Mina täcken luktar ennu svagt av hans parfym. Ligger här ensam och vill mer än allt annat ha honom sovandes bredvid mig. Men jag är å otroligt lycklig. Jag vågar inte tro det är verkligt igen. När jag ser på honom försvinner helavärlden runtomkring. Det finns ingen annan än honom för mig, ingen jag hellre vill se på, ingen jag hellre vill pussa, ingen. Jag känner mig hemma bredvid honom, i hans famn. Sådär som det ska kännas, bra. Men jag är rädd, rädd för att bli sårad igen. Vet inte hur jag ska reagera, hur lycklig jag kan bli. Hur ledsen jag kan bli. Men jag trivs och jag är lycklig med honom. Jag kan somna leende

jag har ingen ork till ingenting

Jag är så jävla lycklig men endå inte. Jag vet inte varför det känns såhär.. Jag vill inte det ska kännas såhär. Men han är det bästa jag vet, allt jag kan drömma om och det första jag tänker på när jag vaknar. 
 
 
 
 
 
 

det fanns något där men så mycket mer med honom

ph Malin Foxell
Fredagen, började underbart, slutade med kytät och alltförmånga äckliga minnen. Det var helt enkelt inte en bra kväll, och jag har bara mig själv att skylla. Och lördag, var nästbästa dagen i mitt liv. Men nu, nu sitter jag här med dåligt samvete och vill bara försvinna. Bli omkramad som när det åskar. Jag vill tappa bort mig i dendär famnen och alrig hitta ut. Jag är nog lycklig, men idag har jag en dålig dag. 
 

sweet sixteen

 

min första av många

Och idag fick jag min första tatuering. Känns så jävla bra! Imorgon är det torsdag och då är jag birthdaykid, 16 år på denhär jorden. Om jag ska va riktigt ärlig trodde inte jag den dagen skulle komma. Men här är jag, redo att leva. Och fast alla bitar inte faller på plats som jag vill, så känns det ju bra att mina vänner och min familj är kvar fast så mycket annat fallit bort. 

och jag är så jävla taggad

Känns bra att vi fått så mycket fixat inför fredagen. Och imrogon häder det. Det jag väntat på så jävla länge. overexcited Hemlighet ennu lol. Men nu ska denhär tösen se 90210 och sen sova. Godnatten ♥

jag skulle kunna sitta i timmar och le bara av tanken av dig

Nattfotografering, inspirationen är tillbaka. 

jag ska kedjeröka tills livet tar slut

Jag vill bort. Bort från vasa. Bort från finland. Jag behöver en paus. Jag vet inte vad jag ska göra. 

vad händer med mitt liv vad händer med mig

Min favorit bild på min fina vän Malin från vårt fotas igår. Vår sämsta fotorunda hittils. Den sög seriöst jävlit hårt. Men några halvskarpa och halvfina bilder fick vi ihop.
 
Nåja 12.9.2013? Hur ska denhär dagen beskivas bäst? Lejdon. Och jag vet inte vart jag ska gå och gömma mig så jag slipper alla misstag jag bara gör helatiden. yolosnus nu gick ja å tuta. Godnatten ♥

det kanske bara var en sommarkärlek som aldrig glöms

Jag är tom på ord fast det snurrar runt tusetals tanknar och ord i mitt huvud. För jag kan bara tänka på sista gången jag fick se in i domdär ögonen och sen pussa hans läppar. Det där extra pirret när vi hade bråkat och jag fick kyssa honom igen. Då förvandlades sorgetårarna till lyckotårar. Och det kändes så himla underbart. Jag kan bara tänka på hur jag kunde krama honom och ge honom en snabb puss när vi stog och talade med någon, bara för att visa att han var min. Det kändes så bra när jag kramade om honom. För då fanns allt jag ville ha och älskade och brydde mig om där i min famn. Jag saknar att inte behöva sova ensam. Men jag kämpar mig igenom nätter och dagar. För han kommer aldrig bli min igen. Så jag måste försöka leva vidare utan honom. Jag kommer klara det här. 

kyssar med fjärillar i magen var gick det snett?

Varför trivs jag? Det är fel på så många sätt. Men gud det kändes så jävla bra. Nu ska jag sova i min varma säng och inte övertänka allt. Godnatt ♥

allting rasade ihop den kvällen jag blev ensam igen

Det känns så otroligt tomt. Det finns ingen mening med att stiga upp på morgonen. Ingen skillnad om jag inte lämnar huset längre. Det finns ingen orsak till att lee. Meningen med att leva försvann. Jag vet inte riktigt varför. Och nej, jag är inte självmordsbenägen, eller har lust att skada mig själv på ett eller annat sätt. Nej, jag bara orkar inte. Göra något. Jag vill bara sova. Sova tills allt känns bättre igen. Jag har inte lust att tala med någon, för vad skulle jag säga. Det finns ju ingenting att säga. Allt bara dog. Meningen med livet vissnade bort. Och orsaken den finns nog inte. Eller kanske. Orsaken är orsakerna. Jag gav upp mitt livs dröm. Fast drömmen har blivit gråare och inte är allt jag vill längre. Är det ju nog ändå min dröm. Skolan, som jag älskade. Staden, som jag hatade. Varför gav jag upp allt? Saknaden. Ensamheten. Jag kände mig inte hemma, men jag gav det ju aldrig ett riktigt försök. Men det kanske inte bara var rätt tillfälle. Kärleken, som försvann bort med solen. Efter att jag gav upp allt för den. Jag gjorde allt jag kunde, men det var ändå inte tillräckligt. Solen stiger inte längre upp i min värld. För han, han blev min sol. På så kort tid, blev han allt jag kan drömma om, tänka på och önska om. Hur kunde det hända mig? Jag är inte personen som blir förälskad. Det var annorlunda. Jag var hjälplös med honom. Och jag älskade det, samtidigt som jag hatade det. Det är de små sakerna ja saknar, hur jag ryckte lite i hans halsband när jag ville ha en puss, när jag kände hans andetag i min nacke och hur hans hand formades perfekt runt min. Men det är bara för mig att glömma, glömma kärleken. Jag är annorlunda efter det här. Jag vill aldrig mera supa huvudet fullt och inte komma ihåg vad som hänt dagen efter. Jag blir äcklad av den känslan. Jag vill inte hångla runt och ligga runt. Det är inte jag längre. Allt jag vill nu är att försöka ta tillräckligt med andetag och leva. Ta mig igenom en dag i taget. Tills allt känns bra igen. Men, jag kommer alltid vänta. Hur ont det än gör. Och det gör ennu ont. När jag ser hans namn. När jag får höra vad han gör. Det gör ont i hela kroppen. Och jag känner mig så svag. Skakig i hela kroppen när jag får veta detdär jag inte vill ska vara sant. Men jag kan inget göra. Och det är väl okej. För jag älskar honom så mycket så jag vil bara han ska vara lycklig fastän hur olycklig jag är. Det var min första största kärlek

det var såhär mitt gömställe i jakobstad såg ut

Så, det har hänt en del sen jag sist syntes till här. Jag har avslutat mina studier i jakobstad och börjat på maskin och metall i vasa. Men nu blir det antagligen att hoppa av. Ett mellanår känns rätt just nu. För allt är jobbigt. Och jag vet inte vad jag vill, men skola just nu känns inte bra.