en blå himmel, en svart syn

För att, för att allt rasade. Egentligen inte. Men, ändå. Hysterisk gråt. Och jag vet inte. Jag vet inte längre något. För jag vill följa mina egna råd. Vara lycklig ensam. Så jag ska det. Och när jag klarar det. Då vill jag ha dig. Glömma allt med kärlek och hat. Tills jag hittat alla delar av mig som fallit sönder till golvet. Och nu, redan nu. Känns det bra. Bättre. Jäkligt bra. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback