jag finns inte längre kvar efter allt.

Allt känns förstelnat. Jag känner mitt hjärta, hur det vill komma upp ur halsen. Försvinna ur min kropp. Varför jag? Vad gorde jag, för att förtjäna det. Förtjäna dethär. Jag betyder tydligen inte "mycke för dej" längre. Andningen är svår. Tårarna faller tungt, och allt kommer tillbaka. Denhär mardrömmen tar aldrig slut. Över ett helt jävla år. En äcklig mardröm kallad du. Har du nångång kännt ditt hjärta verkligen gå sönder? När du hörde detdär? Nej, inte ens då. Förlåt. Mina förlåt hjälper inte. Jag klarar inte det. Vad fan ska jag göra? Vad fan vill du att jag ska göra? Hur kan det bara sådär bli en sjävklarhet. Att vi inte talar med varandra. Att vi inte kan se in i varandras ögon. Att det som du själv har sagt. Bara utan förklaring, utan förvarning, utan andledning. Bara sådär. Var borta. Allt. Varför?
Jag litade på dig. Så jävla mycket. Jag litade på att du skulle finnas där, när jag behövde dig. Du sa ju det, jag kunde tala med dig. Jag litade på att du inte skulle försvinna någonstans. Men det kanske är bäst. Ditt ansikte lyser när du inte är med mig. Så jag låter dig vara. Bara du är lycklig så är allt okej. Hejdå. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback