jag vill inte fucka up allt jag kämpat för

Jag är så splittrad. För ibland känns det helt okej att bo i jakobstad på skoldagarna, men sen får jag en klump i halsen och vill inte alls. Då det känns så vill jag bara gråta, eller det vill jag helatiden. För jag vet ju inte vad jag vill, vad som är bäst, vad jag ska satsa på. För alla säger ju att det är nu man ska studera och bli någonting. Men, tänk om det inte går nujust. Och vad är det för fel att vara 20+ och ennu studera? Nej ingenting. Så jag borde inte känna press, men jag gör det. För alla blir så sura när jag vill sluta i YA. Och jag förstår inte varför, jag menar jag mår ju inte bra här.. Men endå känns den där skolan å viktig. För, det är inte världens lättaste att slippa in dit, och det är ju något jag tycker om att göra.. Men kanske det är något som borde stanna om just det, något jag tycker om att göra. Och inte bli det jag gör resten av livet. Och just nu passar det inte in i mitt liv att bo 100 kilometer bort. För det är just det, jag saknar hem. Till alla gator och vägar jag vet vart dom går, att smyga ut på balkongen på nätterna och röka en tobak, det är alla småsaker jag saknar. Och jag vill inte lämna dem ennu. Men kanske jag gör det.  Jag måste bestämma mig, men det är så svårt. Jag hatar att göra stora beslut som kan såra mig senare eller helt enkelt bara fucka up allting. Och jag klarar inte av två såna på en gång. Men jag vill ha båda. Men min skolning känns inte viktig. För jag vill helt enkelt inte. Men jag måste ju nångång, och det är nu enligt alla. Jag måste bestämma mig, men jag överväger studier i mitt hem. Vasa, där jag hör hemma. Men vi får se hur det blir. Och nu var det dethär. fyfanförskola.
 

det vackra med faran i handen


jag känner tankarna snurra hjärtat hoppa gråten i halsen

 
Det känns konstigt. Som att något är fel. Är det mitt fel? Är det jag? Tankarna snurrar. Gråten i halsen. Vet inte vad jag ska göra. Vad händer. Jag vill försvinna. Men är försvunnen. Mitt gömställe är här. Och det är inte ens ett gömställe. Paniken kommer tillbaka. Ångesten. Jag vet inte vad jag ska göra. Känns som att allt är uppåthelvete. Vad fan händer.

för jag har aldrig förr upplevt denhär känslan

 
När jag öppnade dörren idag, låg det ett brev med mitt namn där, jag bor i Jakobstad. Så läste jag. Så nu sitter jag här, ensam. Två brinnande ljus håller mig sällskap och dendär låten spelas ur datorhögtalarna. Och känslan av denhär ensamheten, jag har aldrig upplevt det här. Det är så konstigt och känns så fel. Borde inte jag vara bara några hundra meter ifrån dendär närheten. Skicka godnatt vi syns imorgon. Men nej? Jag är hundra kilometer bort, Först på fredag finns dendär närheten nära mej. Dendär lukten i min näsa och läpparna mot mina. Jag saknar det så mycket, närheten, dendär känslan i hela kroppen. Nu känner jag bara saknad efter den, känsan, närheten. Det är inte det att jag behöver närhet hela tiden. För jag behöver de där ensamma stunderna. En natt borta är ju inte så hemskt det är bara okej. Och fast hela tiden jag säger jag saknar jag saknar så är det sant, för dendär närheten går inte att ersätta. Det är det vackraste som finns. Men det är tanken att veta. Hundra kilometer bort finns dendär närheten, kärleken. Det är en hemsk känsla. Klart jag klarar mig borta från det och behöver inte hela tiden känna närheten. Men att veta, veta den äckliga sanningen att jag är ensam fem nätter i veckan. Inte får känna den där underbara närheten på fyra dagar det tar ont i hjärtat. Jag kan inte göra något åt det, åt mina känslor. För det bara är så. Jag bara känner så. Nu känns det omöjligt, men det kommer bli lättare och jag kommer klara det bara jag intalar mig själv det. För jag vill från botten av mitt hjärta att det ska vara så bra som det varit. Jag är fullständigt forlorad, jag slipper inte upp och jag vill inte heller. Du&jag, vi kommer klara det. För det känns så rätt, helatiden och inte bara ibland. Jag hoppas och tror. Godnatt världen, jag är lycklig. ♥

några dåliga iphone bilder från några bra dagar


jag flyttar imorgon och det värker i hjärtat