mina tips till er

 
Vad gör man när man känner sig ledsen? Det här har jag funderat på ett par dagar pågrund av olika orsaker. Jag kom fram till ett par saker jag tycker brukar fungera för det mesta. Så här är mina tio tips till er!
 
 
1. Se en film, din favoritfilm för att vara mer exakt. Det är något jag alltid vill göra men tyvärr har dumma netflix tagit bort mina två favoriter.
 
2. Ta en lång varm dusch. Som kvinna är detta egentligen inte speciellt kul, för jag menar det är inte bara sådär att ta en dusch. Jag behöver förbereda mig mentalt på allt vad som det innebär att duscha. Det är hårtvätt, det är balsam, det är hudskrubb, det är rakning, det är ansiktstvätt osv. Extremt ansträngande egentligen. Men ditt hår dör inte av att du går in i duschen står under det varma vattnet och gråter en stund tills det känns bättre och struntar i allt som heter balsam.
 
3. Vi fortsätter i samma stil bara att motsatsen, gör en ansiktsmask (finns sjukt många bra hemmagjorda) ta det lungt stäng ögonen och slurpa i dig lite vin. Det kan göra så gott. Även att köra hela dusch racet plus hårinpackning osv. kan få dig att må såå bra.
 
4. Ät. Detta har jag svårt med, när jag är ledsen vill jag inte äta, spelar ingen roll om vi talar om en sallad eller en glass. Jag vill helt enkelt inte, men tillsist tvingar jag mig själv och då mår jag såå mycket bättre.
 
 
5. Sminka dig. Jag vet det kanske låter dumt, man ska ju ingenstans och så där. Men om du sminkar dig rejält och ser festsnygg ut känner du dig festsnygg.
 
6. Gå ut på en promenad, eller ut och spring! Man mår så bra av att ha varit ute och rört på fläsket lite.
 
7. Städa, tvätta kläder, baka, gör något du har ångest över att du skulle måsta göra. Efteråt mår du så mycket bättre.
 
8. Ring din bästa vän, din pojkvän/flickvän, en familjemedlem och tala ut. Ifall du inte vill tala om varför du sitter och mår skit så kan ni bara prata strunt. Det funkar också!
 
9. Krama någon. Allt känns lite bättre efter en kram.
 
10. Det svåraste..gråt färdigt och tänk positivt, allting blir bättre efter en stund!
 

känslor som jag inte vill känna

 
Jag kan inte. Kan inte gå vidare. Kan inte påbörja något nytt. Varför kunde han bara säga hejdå och gå vidare så snabbt? Bli lycklig med någon annan bara sådär. Och jag. Vet inte vad jag ska göra. Mår så bra emellanåt. Men på natten, kryper mörkret omkring mig i min ensamma säng. Och mitt huvud blir överfullt av tankar och känslor. Ångestattacker och sömnlösa nätter. Jag klarar inte av det här. Jag vet inte vad jag vill. Vad jag behöver. Vad som är rätt. Kan jag få äkta känslor för någon. Eller leker mitt hjärta och mina tankar med mig. Vad händer med mig? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Hur jag ska kunna säga hejdå till det förflutna. Alla minnen suddas ut. Jag minns inte allt lika klart. Men. Jag minns känslan. Känslorna. Hur jag inte somnade ensam. Hur ja kunde krama om den personen. Som gjorde allting bra, bara genom en kram. Jag fäller inga tårar. Men jag gråter. Så mycket. Så jävla mycket. Av alla fel jag har gjort i mitt liv. Så var han det ända rätta. Jag vet att det aldrig kommer bli igen. Men jag kan inte gå vidare. Jag vet inte varför. Jag vill gå vidare. Jag behöver det. 

och jag vill ha dig mer är någonsin förr

 
Tusen tankar. Tusen känslor. Alla om dig. Det känns så jobbigt. För du var den ända för mig. Och är det ännu. Allt jag gjort. Alla fel. Hur jag betett mig. Jag känner mig som en idiot. För det var mitt fel allting. Jag var så rädd att förlora dig så jag orsakade det själv. Jag vill bara gråta helatiden. För jag vill ha tillbaka dig så mycket. Tiderna med dig. Var de värsta och de bästa veckorna i mitt liv. Allt var så underbart med dig. Men jag var inte mig själv. Jag vet inte vad jag tänkte med. För jag ville bara ha dig. Vara med dig. 9.10. Jag hatar den dagen. Jag förstörde allt. Jag orkade inte. Jag var dum. Jag saknar dig. Så jävla mycket. Du är mitt allt. Du är tillräcklig. Du är världens finaste. Du är du. Och det är det vackraste som finns. 

kärlek är ett annat ord för mat

 
Andra gången på en månad. Kör jag hem i tårar. Skriker för fullt. Med skakande händer försöker jag ta bloss från tobaken. Allt känns så jobbigt i den stunden. Det känns jobbigt när man ska sova ensam i en stor säng med ett extra täcke. Men jag har gjort allt det här förr. Jag har upplevt allt det här förr. Jag orkar inte mer. Aldrig mera någon. Det är ingenting för mig nu. Jag vill inte längre. Ha närkontakt med någon. Ha känslor för någon. Bli kär i någon. Älska någon. Inte nu. Inte på länge. Singelsarah. Är singensarah nu. Det är fult att säga att jag aldrig älskade honom. När jag sa det. Kändes det bara rätt. För han sa ju det. Men jag älskade aldrig honom. Inte som tidigare. Han var inte kärleken. Men jag tyckte så mycket om honom. Trivdes så mycket med honom. Var så glad med honom. Mådde så bra med honom. Men. Jag var ju glad innan. Jag mådde ju bra innan honom. Så nu går jag vidare. Inte till nästa. Utan till mig själv. Nu är jag lycklig ensam. Det är så det ska vara. 

och det värker i hela kroppen

 
Nej. Så lätt är det inte. Att släppa allt. Sista gången mina läppar rörde dina. Sista gången jag fick stå och krama om dig. Sista gången jag ryckte i ditt halsband. Sista gången jag såg in i dina ögon och du fortfarande var min. Sista gången jag fick detdär godnatt hjärtat. Jag vill inte att det ska vara sant. Jag vill bara försvinna. Orkar inte nåmera. Det är för mycket. Hela min kropp skakar. Jag mår illa, vill spy. Gråter. Huvudet bankar. Jag vill bort.Vad fan ska jag göra nu? Klarar inte det här.  

jag är endå så rädd

 
Jag ligger här. Får inte bort tanken på hans pussar och andetag. Tanken på hur hans hjärta slår. Mina täcken luktar ennu svagt av hans parfym. Ligger här ensam och vill mer än allt annat ha honom sovandes bredvid mig. Men jag är å otroligt lycklig. Jag vågar inte tro det är verkligt igen. När jag ser på honom försvinner helavärlden runtomkring. Det finns ingen annan än honom för mig, ingen jag hellre vill se på, ingen jag hellre vill pussa, ingen. Jag känner mig hemma bredvid honom, i hans famn. Sådär som det ska kännas, bra. Men jag är rädd, rädd för att bli sårad igen. Vet inte hur jag ska reagera, hur lycklig jag kan bli. Hur ledsen jag kan bli. Men jag trivs och jag är lycklig med honom. Jag kan somna leende

det kanske bara var en sommarkärlek som aldrig glöms

Jag är tom på ord fast det snurrar runt tusetals tanknar och ord i mitt huvud. För jag kan bara tänka på sista gången jag fick se in i domdär ögonen och sen pussa hans läppar. Det där extra pirret när vi hade bråkat och jag fick kyssa honom igen. Då förvandlades sorgetårarna till lyckotårar. Och det kändes så himla underbart. Jag kan bara tänka på hur jag kunde krama honom och ge honom en snabb puss när vi stog och talade med någon, bara för att visa att han var min. Det kändes så bra när jag kramade om honom. För då fanns allt jag ville ha och älskade och brydde mig om där i min famn. Jag saknar att inte behöva sova ensam. Men jag kämpar mig igenom nätter och dagar. För han kommer aldrig bli min igen. Så jag måste försöka leva vidare utan honom. Jag kommer klara det här. 

allting rasade ihop den kvällen jag blev ensam igen

Det känns så otroligt tomt. Det finns ingen mening med att stiga upp på morgonen. Ingen skillnad om jag inte lämnar huset längre. Det finns ingen orsak till att lee. Meningen med att leva försvann. Jag vet inte riktigt varför. Och nej, jag är inte självmordsbenägen, eller har lust att skada mig själv på ett eller annat sätt. Nej, jag bara orkar inte. Göra något. Jag vill bara sova. Sova tills allt känns bättre igen. Jag har inte lust att tala med någon, för vad skulle jag säga. Det finns ju ingenting att säga. Allt bara dog. Meningen med livet vissnade bort. Och orsaken den finns nog inte. Eller kanske. Orsaken är orsakerna. Jag gav upp mitt livs dröm. Fast drömmen har blivit gråare och inte är allt jag vill längre. Är det ju nog ändå min dröm. Skolan, som jag älskade. Staden, som jag hatade. Varför gav jag upp allt? Saknaden. Ensamheten. Jag kände mig inte hemma, men jag gav det ju aldrig ett riktigt försök. Men det kanske inte bara var rätt tillfälle. Kärleken, som försvann bort med solen. Efter att jag gav upp allt för den. Jag gjorde allt jag kunde, men det var ändå inte tillräckligt. Solen stiger inte längre upp i min värld. För han, han blev min sol. På så kort tid, blev han allt jag kan drömma om, tänka på och önska om. Hur kunde det hända mig? Jag är inte personen som blir förälskad. Det var annorlunda. Jag var hjälplös med honom. Och jag älskade det, samtidigt som jag hatade det. Det är de små sakerna ja saknar, hur jag ryckte lite i hans halsband när jag ville ha en puss, när jag kände hans andetag i min nacke och hur hans hand formades perfekt runt min. Men det är bara för mig att glömma, glömma kärleken. Jag är annorlunda efter det här. Jag vill aldrig mera supa huvudet fullt och inte komma ihåg vad som hänt dagen efter. Jag blir äcklad av den känslan. Jag vill inte hångla runt och ligga runt. Det är inte jag längre. Allt jag vill nu är att försöka ta tillräckligt med andetag och leva. Ta mig igenom en dag i taget. Tills allt känns bra igen. Men, jag kommer alltid vänta. Hur ont det än gör. Och det gör ennu ont. När jag ser hans namn. När jag får höra vad han gör. Det gör ont i hela kroppen. Och jag känner mig så svag. Skakig i hela kroppen när jag får veta detdär jag inte vill ska vara sant. Men jag kan inget göra. Och det är väl okej. För jag älskar honom så mycket så jag vil bara han ska vara lycklig fastän hur olycklig jag är. Det var min första största kärlek

jag känner tankarna snurra hjärtat hoppa gråten i halsen

 
Det känns konstigt. Som att något är fel. Är det mitt fel? Är det jag? Tankarna snurrar. Gråten i halsen. Vet inte vad jag ska göra. Vad händer. Jag vill försvinna. Men är försvunnen. Mitt gömställe är här. Och det är inte ens ett gömställe. Paniken kommer tillbaka. Ångesten. Jag vet inte vad jag ska göra. Känns som att allt är uppåthelvete. Vad fan händer.

för jag har aldrig förr upplevt denhär känslan

 
När jag öppnade dörren idag, låg det ett brev med mitt namn där, jag bor i Jakobstad. Så läste jag. Så nu sitter jag här, ensam. Två brinnande ljus håller mig sällskap och dendär låten spelas ur datorhögtalarna. Och känslan av denhär ensamheten, jag har aldrig upplevt det här. Det är så konstigt och känns så fel. Borde inte jag vara bara några hundra meter ifrån dendär närheten. Skicka godnatt vi syns imorgon. Men nej? Jag är hundra kilometer bort, Först på fredag finns dendär närheten nära mej. Dendär lukten i min näsa och läpparna mot mina. Jag saknar det så mycket, närheten, dendär känslan i hela kroppen. Nu känner jag bara saknad efter den, känsan, närheten. Det är inte det att jag behöver närhet hela tiden. För jag behöver de där ensamma stunderna. En natt borta är ju inte så hemskt det är bara okej. Och fast hela tiden jag säger jag saknar jag saknar så är det sant, för dendär närheten går inte att ersätta. Det är det vackraste som finns. Men det är tanken att veta. Hundra kilometer bort finns dendär närheten, kärleken. Det är en hemsk känsla. Klart jag klarar mig borta från det och behöver inte hela tiden känna närheten. Men att veta, veta den äckliga sanningen att jag är ensam fem nätter i veckan. Inte får känna den där underbara närheten på fyra dagar det tar ont i hjärtat. Jag kan inte göra något åt det, åt mina känslor. För det bara är så. Jag bara känner så. Nu känns det omöjligt, men det kommer bli lättare och jag kommer klara det bara jag intalar mig själv det. För jag vill från botten av mitt hjärta att det ska vara så bra som det varit. Jag är fullständigt forlorad, jag slipper inte upp och jag vill inte heller. Du&jag, vi kommer klara det. För det känns så rätt, helatiden och inte bara ibland. Jag hoppas och tror. Godnatt världen, jag är lycklig. ♥

jag vill inte hela världen ska veta, för de skulle inte förstå

Jag tycker om dej. 
Du betyder helt sjukt mycket för mig. 
Efter bara några dagar. 
Du är underbar. 
Och jag vet inte vad jag ska göra.
Har jag redan sårat dig? 
Jag gråter. 

vi försöker försöka och misslyckas alltid

 

det där jag önskade aldrig skulle hända mig

Allt har rasat ner. 
Mitt ansikte vill inte längre spela med. 
Min kropp vill bara ligga ner. 
Känslan av hjärtesorg. 
Men jag hade ju aldrig känslor. 
Sviket. 
Det är väl det. 
Det tar ont. 
Värker där i bröstkorgen när man inte vill. 
Tårar so inte borde finnas. 
Skammen i kroppen när man upptäcker. 
Man känner något. 
Att man inte är känslolös. 
Så fuckthis. 
Jag klarar mig. 
Det har jag gjort förr. 
Snart är allt bra. 
 

jag drömde i ord den natten

En natt drömde jag länge, sen vaknade jag och skrev ner det. 

 
Det var en sommardag, vi umgicks alla tillsammans hela dagen. Du och jag hade kramats och busat hela dagen. Alla hade tittat på oss på detdär sättet. Gjort hjärtan med händerna och ropat pusipusi till oss. Och vi hade bara tittat varandra i ögonen och skrattat med varandra. En så underbar dag. Jag trodde inte något kunde gå fel. Livet kändes så overkligt underbart perfekt.
Det började skymma, fick jag en känsla i kroppen. En känsla jag inte hade upplevt på så länge. Döden, den skulle komma nu. Jag visste det. Jag skulle dö. Så plötsligt som det slog mig. Jag tappade telefonen i marken. Stirrade rakt fram, gick till mopon utan ord. Ni ropade. Jag svarade inte, sen bara kör jag iväg. Håret fladdrar mot axlarna, det fläktar om mina bara ben. När jag kör över bron ligger staden i tystnad. För vem är vaken kvart över tre en torsdagnatt? Ända jag hör är mopons surrande motorljud. 
Nu stannar allt ljud, jag stänger mopon och lägger upp den på foten. Knäpper upp hjälmen, och känner hur blöta kinder jag har. Hjälmen ramlar ur min hand. Jag går ut på det öppna fältet. Lägger mig i mitten. Helt stilla, inga ljud hörs. Mina oroliga andetag, tårarna som faller ner på marken är det ända som hörs. Jag bara ligger där och väntar. Väntar tills jag ska dö. För just där, mitt på dendär ängen det var där jag skulle möta döden.
Det var där du hade hittat mig förra gången. Du råkade köra förbi, se hur jag föll ihop. Hur mitt lila hår fladdrade i vinden och sett hur det ramlade ner. Hur mitt hjärta hade slutat slå, mina andetag hade tagit slut. Du hade räddat mig. Mitt liv. 
Nu händer något, jag hör motorljud. Hela min kropp börjar skaka. Min lugna gråt blir hysterisk. Men inget ljud kommer ut ur min mun. Ljudet kommer närmare och närmare. Sen förvinner det ut i intet. En lång tystnad. 
Snabba steg närmar sig. Då händer det. Skriket. Det högsta skriket jag fick ur min mun. En röst ropar jag kommer. Jag stänger ögonen. Stänger ut allt. Väntar på ödet. Väntar på att hinna dö. Men när jag öppnar ögonen är ditt ansikte ovanför mitt. Du viskar till mig att säga något. Så jag öppnar munnen, får svagt utt tre ord. Tre vackra ord. Jag älskar dig. Du bara stirrade på mig. Mina ögonlock föll igen och jag slutade andas. 
Känner något så underbart mjukt mot mina läppar, fjärillar i hela kroppen. En kyss och jag satt fast. Du lyfter ditt huvud och viskar, jag älskar dig mer
Vi låg där, på detdär fuktiga fältet. Stirrade upp mot stjärnhimlen, i full tystnad. Jag hade aldrig sett stjärnor lysa så starkt som den natten. Och ut ur det mörka täcket som lyste av milioner små lampor faller en av dem. En av de underbara stjärnorna faller. Jag önskar. Nu vänder du dig mot mig så jag riktar blicken rakt in i dina varma bruna ögon. Vad önskade du dig? Kommer ut ur min mun. Dig. Svarar du. Jag är redan din. Sen blir jag kysst av dedär mjuka varma läpparna igen. 

kanske det var fel sätt att visa att du ännu är han


 
∞ tumblr ∞

jag finns inte längre kvar efter allt.

Allt känns förstelnat. Jag känner mitt hjärta, hur det vill komma upp ur halsen. Försvinna ur min kropp. Varför jag? Vad gorde jag, för att förtjäna det. Förtjäna dethär. Jag betyder tydligen inte "mycke för dej" längre. Andningen är svår. Tårarna faller tungt, och allt kommer tillbaka. Denhär mardrömmen tar aldrig slut. Över ett helt jävla år. En äcklig mardröm kallad du. Har du nångång kännt ditt hjärta verkligen gå sönder? När du hörde detdär? Nej, inte ens då. Förlåt. Mina förlåt hjälper inte. Jag klarar inte det. Vad fan ska jag göra? Vad fan vill du att jag ska göra? Hur kan det bara sådär bli en sjävklarhet. Att vi inte talar med varandra. Att vi inte kan se in i varandras ögon. Att det som du själv har sagt. Bara utan förklaring, utan förvarning, utan andledning. Bara sådär. Var borta. Allt. Varför?
Jag litade på dig. Så jävla mycket. Jag litade på att du skulle finnas där, när jag behövde dig. Du sa ju det, jag kunde tala med dig. Jag litade på att du inte skulle försvinna någonstans. Men det kanske är bäst. Ditt ansikte lyser när du inte är med mig. Så jag låter dig vara. Bara du är lycklig så är allt okej. Hejdå. 

en blå himmel, en svart syn

För att, för att allt rasade. Egentligen inte. Men, ändå. Hysterisk gråt. Och jag vet inte. Jag vet inte längre något. För jag vill följa mina egna råd. Vara lycklig ensam. Så jag ska det. Och när jag klarar det. Då vill jag ha dig. Glömma allt med kärlek och hat. Tills jag hittat alla delar av mig som fallit sönder till golvet. Och nu, redan nu. Känns det bra. Bättre. Jäkligt bra. 

för att jag älskar er

Kommer ni ihåg? 
Kommer ni ihåg alla skratt vi delat? 
Kommer ni ihåg "vill du ha chips?"
Kommer ni ihåg filmkvällarna? 
Kommer ni ihåg sommaren? 
Kommer ni ihåg dedär perfekta dagarna?
Kommer ni ihåg någon vinterkväll? 
Kommer ni ihåg?

älskling jag är rädd, lika rädd som du

Vad är poängen med att gå till skolan på morgonen? När man ändå blir justochjust gokänd i prov, inte orkar göra läxor eller följa med på timmar. När man vill brista ut i gråt på rasterna och slå sönder saker. Varför är det någon skillnad då? Okej, snart får vi höstlov. Kanske jag hinner samla mig då. Men just nu, känns allt så onödigt. Varför ska jag städa mitt rum om det ändå blir ostädat igen? Varför ska jag låtsas vara lycklig, då det ändå inte håller? Allt jag vill, är att vara normal och få krama om handär speciella. För det känns som om jag bara är lycklig då, när jag känner hans lycka. Varför får inte jag det, det som alla andra känner. Vara helt vanlig. Vadfan. 
 

det var inte meningen

Det är inte du. 
Det är inte ditt fel. 
Det är jag. 
Det är mitt fel. 
För jag har ju sagt något ord. 
Lite sådär halft på skämt. 
Men det var ju sanningen ingen visste. 
Snart vet alla. 
För det var ett misstag. 
Jag sa ju det aldrig till någon.
Inte påriktigt. 
För jag gjorde det aldrig påriktigt. 
Men nu tror du.
Och alla andra att det är någon stor sak. 
Men det är det ju inte. 
Det är min sak. 
Min. 
Det var det ända jag trodde jag hade för mig själv. 
Hatet. 
Men nej. 
Nu vet jag inte längre vad jag ska göra. 
För jag vill inte ha medlidande. 
Jag ville inte att nån skulle veta. 
För jag trodde inte det skulle komma ut. 
För jag sa ju aldrig det. 
Och jag trodde inte han skulle berätta till någon. 
Speciellt inte till dig. 
För jag ville inte att du skulle behöva veta. 
Så du inte skulle behöva bli besviken. 
Så du inte skulle behöva bry dig. 
För jag är jobbig redan som jag är. 
Förlåt. 

Tidigare inlägg